söndag 9 januari 2011

Inlagd på Sjukhus!...

Vaknade tiiidigt på morgonen efter mina tvillingars födelsedag.
Jätteont i magen!

Jag kände igen smärtan från ett par gånger innan jul, och senast för ett par nätter sedan.
Då hade jag lyckats stävja det med ett par Alvedon, och i särskilda fall även en Ipren.
Det lyckades inte denna gången.
Jag vankade av och an i det kolsvarta, sovande huset.

Provade iskallt vatten, provade ligga, stå, luta mig, gå och sitta på de mest underliga ställningar.
Fungerade inte.
Smärtan ville inte ge med sig, och efter en timme blev det än värre. Det var då jag tog Iprenen också.

Inte efter ännu 40 minuter blev det bättre, snarare värre.
Kramp, eller - jag skulle helst vilja likna det vid värkar faktiskt, som hela tiden gjorde ondare och ondare.

Jag smög iväg från de tysta sovrummen för att inte väcka dem och slog siffrorna till Sjukvårdsupplysningen.
"Du är nummer tretton i kön".
Jippie...

Minuterna gick, och jag hörde "Tack för att du väntar " / "Du behåller din plats i kön" / "Du vet väl att du kan få information på vår hemsida" osv flera, flera gånger.

Till sist svarade en kvinna, och jag fick rådet att jag definitivt skulle åka upp till "Stora akuten".

Val;
Väck familjen och få skjuts in...
SMSa grannen och hör om hon är vaken, eller gör likaså med brorsan som iofs bor lite längre bort, klockan är ju i alla fall snart 07.00...
Kör själv.

Det blev det sista alternativet.
Jag hoppades ju på att få något piller eller spruta så smärtan försvann och så jag kunde åka hem igen. Direkt. Typ.

Det blev inte så. Riktigt...

Jag körde på ishala gator, den mil vi har in till Akademiska Sjukhuset.
Parkerade i ett fortfarande mörkt parkeringsgarage, där jag visste det var "dra kortet då du kommr och dra igen då du åker, betala bara för den tid du står".

Lite hukandes stapplade jag sedan ner till vart jag trodde Akuten fortfarande låg.
Icke.

Mörka gator, mörka byggnadsplatser.
Inte en människa så långt ögat nådde.

Nu börjar det göra riktigt, riktigt ont!

jag tar mig ner till "stora vägen" där det finns en stor upplyst skylt.
Igenisad!

Jag skrapar bort den tjocka isen med mina vantar ( Tack och lov för dessa!!) finner en röd prick - där jag tydligen står just nu - och skrapar vidare och finner akutingången en bit bort, uppför backen.

Nu börjar det bli svårt att andas, och smärtan tilltar.
Känner iskalla tårar rinna på min kind, och försöker torka bort dessa, men känner att jag får rivsår av mina stela, frusna vantar.

Kommer så äntligen bort till ingången som är upplyst.
Ser ingen människa, men snubblar in i ett bås och lutar mig lite över bänken.
Då kommer en vitklädd kvinna.
"Oj, jag skall bara hämta en sköterska!"

Hon försvinner bakom en krök i bakre delen av rummet.
Jag står kvar, framåtlutad som känns bäst för tillfället.

Efter en stund ( hur länge?...) kommer en annan kvinna och sätter sig ner framför datorn och mig.
Hon frågar, och jag svarar, minns inte vad.

Får gå ut i väntrummet och sitta ner.
Visst. Jag sitter. 200 gånger, och går omrking lika många steg.
Väntrummet är tomt.

Jag kvider, och hör inte när en sköterska (?) manlig sådan kommer och säger mitt namn så jag hoppar till.

Han går tyst fyra steg framför mig genom en lång korridor.
Jag visas in i ett rum.
Lägg sig ner, ta på en sådan här skjorta.
Han håller fram en av landstingets vita kokbara rockar som jag väl känner igen sedan jag födde mina barn.

Nu kan jag knappt få luft ner i mina lungor, men han går ut och jag får på mig rocken.

Jag tar plats på britsen, och han återkommer med en till man. (Läkare, sjuksköterska?) Vet inte, men tydligen måste nål sättas och jag måste få smärtlindring innan de kan fråga någonting alls.

Ber dem ta litegrand först, men såhär i efterhand kan jag säga att det blev både en och annan modig milliliter av Morfin innan de kunde få några svar.

Här blir allting lite luddigt. (Luddigare?...)

Plötsligt svartnar det och min mage får en smärta så stark att jag har svårt att mäkta med.
Paniken väller över mig och den första manlige sköterskan (skötaren?) får order om mer, men nu måste jag snabb till ett akutrum!!
Sköterskor komemr in och jag dras i snabbt rullande säng mot ett annat rum.

Jag får panik här. Riktig isande, skarp panik.
Jag minns att två sköterskor turas om att försöka tala till mig, och "Andas, Tina!! Andas med näsan in och med munnen ut!!"

Jag blir så rädd!...

De tar EKG, och en massa blodprover. Smärtan lämnar min kropp för en stund, för att komma tillbaks med full kraft vilken sekund som helst.

Jag blir upprullad av en sköterska - beväpnad med morfinsprutor till röntgen.
Får en påfyllning efter hissturen för att smärtan är på väg tillbaks.
Vi stävjer den.

Har faktiskt en rätt trevlig pratstund i korridoren innan röntgensalen blir ledig.
Han är 29år, har flickvän och har också han bytt bransch.
Han från brandman till sjuksköterska.

Han vill höra mer om mitt företag, och skriver ner adressen.
Som presenttips inför framtiden!..

I röntgen fann man ingenting.
Jag får i alla fall absolut inte åka hem!!..

Blir inlagd.
Ringer till mannen från en korridor i en del av sjukhuset. Kommer inte att komma hem idag... Imorgon, kanske?...
Får ett rum med två andra tanter, på våningen längst upp, Åttonde våningen och mitt fönster har utsikt över både Uppsala Slott och Domkyrkan.
Det blir fort mörkt ute.

Lika mörkt som då jag åkte in för fem timmar sedan.
Klockan har slagit tolv och jag är fullständigt slut.
Snurrig av morfinet och dödstrött av all smärta.

Hinner tänka att guuuud vad jag längtar efter mina barn och min familj innan jag sluter mina ögon som somnar ovaggat.

Inga kommentarer: