tisdag 10 mars 2009

Andetag.

Står i den mörka hallen. Ser skenet från en lampa ute i köket.
Det är alldeles tyst.
Snön har åter lagt sitt täcke över marken runt huset där vi bor.
Stora dalande flingor landar mjuk ovanpå de andra längs hela uppfarten.
Trädens vita grenar hänger tunga ner mot marken.

Jag ser inte detta, men jag vet att det finns därutanför.

Tystnaden är fullkomlig.
Jag blickar in mot lillemans rum som ligger mittemot storebrödernas rum.
Jag hör hans lugna, tunga andetag.
Hans lilla huvud ligger på den mjuka kudden.
Ett täcke rör sig från det andra rummet.
En av mina stora barn flyttar sig lite i sömnen.
Jag spänner öronen än mer.
Hör de två sexåringarna andas och sova djupt.

Stilla står jag. Och alldeles tyst.
Håller mina enga andetag för att låta deras nå mina öron.
Jodå, de andas alla tre.
Lugna trygga andetag.

Jag låter deras luft fylla mina lungor.
Kärleken bränner i mitt bröst.
Vilka alldeles underbara ungar vi har!...

Inte heller kärleken syns.
Men jag vet att den finns där, så stark att jag faktiskt kan ta på den.
Bara att lägga min hand på mitt brösts vänstra sida.
Dunk. Dunk. Dunk...

Jag smyger iväg till kontoret, för att lägga sista handen vid dagens beställningar som skall iväg imorgon.

Hör inte deras andetag längre.
Men jag vet att de finns där...

2 kommentarer:

Sandra R sa...

Vackert skrivet. Det lyser av kärlek i inlägget. Lyckliga du!

Unknown sa...

å så vackert:)