Ett brev...

Jag fick ett brev…

Jag fick ett brev från mina föräldrars nye granne.
Det är mina föräldrar som flyttat. Till drömplatsen att spendera sin kommande pensioner.
Vid havet, på samma plats som vi spenderade våra somrar på, då vi var den lilla kärnfamiljen.
Mamman, pappan, jag och min lillebrorsa.

Det är konstigt.
Vi har flyttat isär nu, men vi har alls inte splittrats!
Snarare har vi kommit varandra ännu närmre.
Som jag ser det. Jag mina barnaögon ser det.
När man bodde hemma, ville man ju iväg.
Man ville iväg med kompisarna på kvällarna, och man ville sova borta på helgen.

Tänk när det blir dags för mina små kids att vilja hemifrån.
Jösses… Shit…
Sedan får vi hoppas att den tid kommer då vi återigen finner oss sammansvetsade…
Sedan är det dags för nya tider.
Tänk när och om mina barn sår egna familjer?...
Då blir jag farmor…

I dag är det ju lång tid kvar. De äldsta är sex år gamla och min lilleman har just fyllt två.

Jo, det där brevet, ja.
En gång för länge sedan skulle mina föräldrar flyga till andra sidan jordklotet.
Mamma tycker inte om att flyga. Pappa älskar att resa.

Jag tänkte, om jag skriver ett brev som mamma kan läsa så blir nog flygresan i alla fall kortare och lättare att utstå.
Det blev ett långt brev.
Det blev ett jättelångt brev.

Jag lade det i ett A4kuvert mellan några tidningar i en platspåse som jag gav henne då jag släppte av dem på Arlanda. Så att hon skulle märka det då de kommit ombord.

Brevet kom från mitt hjärta och jag skrev ner en massa minnen och anekdoter från hela min barndom och mitt liv dittills.
Det var massor av sidor. Som en biografi, fast i brevform.
Personligt, men inte hur personligt som helst om du förstår hur jag menar.
Länge, länge sedan jag läste det nu, kommer inte riktigt ihåg hur jag skrev.

Skriva har jag alltid älskat att göra. Måste liksom, så känns det.
Det där brevet vet jag har en speciell plats hos mina föräldrar. I samma trasiga A4kuvert.

I alla fall har brevet utökats med både ditten och datten.
Jag har skrivit minnen under hela mitt liv, och speciellt sedan jag fick mina älskade barn.
Jag hoppas att få överlämna mina brev till dem någon gång i framtiden.
Kanske blir alltihop en bok till dem, mina älskade älskade barn?...

Nå.
Grannen. Han som skrev ett brev till mig.
Han är visst en känd författare.
Som mina föräldrar fått bra kontakt med.
Så bra att de ville bara visa honom någonting.
Mitt brev.

Känns inte alls konstigt – även om det kanske borde det – att någon utomstående läst det jag skrivit till mina föräldrar…