Hösten knackar på.

Luften är klar och känns kall mot min kind då jag stiger ut för att åka och lämna barnen på skola och dagis.

Himlen är klarblå och solen lyser på träden. Det är fredag i dag.
Snart är det helg. Jag drömmer om sovmornar...

Tiden tickar på min klocka jag bär på armen. Tid som aldrig kommer tillbaka.
Om jag lägger örat mot klockan hör jag nästan tickandet - om det är alldeles tyst runtomkring.
Det vet jag - därför gör jag det inte.
Jag tar den tiden istället och passar på att krama mina små ungar som är på väg ut i fortsättningen av sina liv.
Känner deras växande kroppar mot min då jag omfamnar dem och ger dem varsin puss.

Kanske - om jag lyssnade riktigt noga och om det var alldeles tyst runtomkring skulle jag höra knakanden och dunkanden innifrån deras bröst, av växande ben och klappande hjärtan?...

Barnet bänder sig loss ur min kram och studsar iväg mot bilen.

Jag följer efter, lite smått förundrad över detta mirakel som utspelar sig framför mina ögon.
En vanlig fredagsmorgon på väg till livet...