Tankar om tid.

Jag önskar ibland att man kunde tanka tid...
Just nu känns det som om den rinner mellan mina fingrar likt sand.
Jag kämpar för att greppa den - hålla kvar den om än bara för en liten stund...

Livet tar vändningar fortare än man någonsin kan tänka sig.
Ibland vänder de slösidan till och det känns som om timmarna aldrig tickar iväg på klockan.
Sedan helt plötsligt upptäcker man att dagarna hetsat iväg så snabbt att man knappt minns vad man gjort?...

Stod igår kväll - som vanligt - i hallen mellan mina barns rum innan jag kröp isäng.
De sov så gott efter en hel lång lördag hemma, bara vi i familjen.
Solen hade värmt våra kinder, pappan hade byggt om carporten och vedboden.
Jag och barnen hade lekt med Sigge och gjort sådant där som får tiden att lunka på utan att man gör någonting speciellt riktigt.

Såg bland de mörka skuggorna ett par fötter sticka fram under täcket.
Lyssnade till deras djupa sömn.
Kände mitt eget hjärtna dunka på i mörkret.
Så stora de blivit, barnen?...
Så fort?...
Vad var det som hände?...


Hjärtat klappar till ett par gånger, jättehårt och det kniper i halsen.
För två år sedan - igår - förlorade min bästa vän sin trettonåring i en fruktansvärd bilolycka.
Hon stod på tvåårsdagen vid graven.
En liten bit därifrån stod en tjej. En ung kvinna...

Min vän ser mot henne och hon kommer fram.
I handen har hon en blomma som hon lägger på Sebastians grav.

Deras blickar möts. Två människor med sorg...
En saknad som bränner innifrån, dagarna som förflutit till trots.

Min älskade vän och jag pratar i telefonen på kvällen.
Hon säger; Jag undrar så hur han hade sett ut idag och hur lång han hade varit?.. Tjejen vid graven såg så... stor ut... Var det en gammal klasskompis så är hon ju femtom år idag...
Det skulle ju han också ha varit nu...

Vad svarar man på det?... Jag kunde ju inte svara, men jag tänkte att vackrare pojke fanns ju liksom inte. Han var en sådan otroligt snygg kille!
Trevlig, hjälpsam och fin.

Känner hur det skrapar lite på insidan i mitt bröst.
Sorgens klor påminner mig om vad som varit och vad som inte längre är.

Ställer mig frågan själv; Skall man sörja det som varit och som man inte längre har, eller skall man glädjas åt det man fått vara en del av?..

Det är faktiskt svårt.
Jag kan knappt tänka mig in i hennes - min kära vänninnas - situation, även fast jag har den ganska nära...

Tänker ofta på det då jag är ute och kör bil faktiskt.
Tänk om alla vore lite försiktigare i trafiken som ju trots sin bekvämlighet är ganska farlig?...

En kurvig väg, vem vet väl vad som står på andra sidan kurvan egentligen?...
Vem vet vilken trettonåring som kommer farande på cykel?... Eller vilken sexåring som springer med sin bror vid vägkanten?
Vilken mormor som är ute på promenad med sitt barnbarn?...
Tänk så många situationer som kan bli riktigt avgörande i någon annans liv.
Tid. Vi har tid att bry oss om andra.
Vi kan ta oss tid att ge någon annan ett leende.
Vi kan påverka någon annans liv, både genom direkt handling, och genom omsorg och eftertanke mot de oss nära och kära...

Natten kryper på, och sömnbehovet börjar göra sig påmint.

Jag tänker då jag lägger mig, Tanka tid, tanka trygghet, tanka minnen.
Bry dig om vardagen, bry dig om dina älskade och bry dig om dig själv.
Samla minnen från de dagar som passerar i revy. Som sanden mellan fingrarna. Håll kvar ett korn då och då.
Låt inte tiden ta överhanden om ditt liv, låt ditt liv vara en del av tiden.