När Livet Vänder.

Min allra äldsta och bästa väninna, Johanna miste sin son den 29 augusti i år.

Sebastian var en sådan där kille, som liksom är för bra.
Han blev tretton år.
Livet hade just börjat. Nytt hus. Ny skola, Ny klass.
Ny cykelväg till skolan.
Han hann cykla några kilometer. Så mötte han och hans syster en bil efter en nedförsbacke och en skarp vänstersväng. 8.15.

Josefine cyklade efter Sebastian och såg alltihop.
Min älskade lilla Guddotter.

Hon ringer hem till sina föräldrar. Johanna hade jobbat natt på Förlossningen.
Sebastian har krockat.

När de kommer fram ligger han på vägen. Andas, men knappt.

Här någonstans tar det stopp för mig.
Jag kan inte ta in mera, då Johanna ringer mig klockan 14.00 denna hemska dag.
Sebastian är död.

På hans grav brinner ljus. Blommor. Fotspår i det frostiga gräset.
Runt det provisoriska vita korset med hans namn har en hel grupp barn och ungdomar hängt stensmycken. En vit sten för det ljusa i livet. En svart för det mörka.

Klumpen i mitt bröst värker.
Att bara försöka föreställa sig hur Johanna och Stefan tar sig igenom dagarna, vilka enorma berg som trycker på deras bröst får mig att gråta.
Litegrann, nästan varje dag.

När Livet Vänder.
Om det någon gång i ens liv vänt åt det här hållet, kommer det någonsin att vända mot ljuset igen?

Jag fråga mig, varför han? Varför hände det Sebastian?
Varför fick det hända hans Mamma, hans Pappa och Syster och Lillebror?

Jag minns då Johanna berättade för mig, vi var 20 gamla då, att hon var gravid.
Sedan på sommaren, kom en liten parvel som fick namnet Sebastian.
Han växte upp. Blev lång, och så innerligt vacker.
Stora blå ögon. Så snygg.

På väggen i deras hus hänger ett stort porträtt.
En kille, på väg in i tonåren. Ler lite sådär, små-skälmskt.
Ett fantastiskt bra fotografi faktiskt.

Jag minns hur det stod i en ream av björk längst framme i stenkyrkan mot den vita kistan.
Alla blommor runt om, och alla människor i bänkarna.
Gamla, unga, klasskompisar och vänner.
Familjen...
Åhh, vad jag ville ta hela familjen under mina vingar då.

Att förlora en son.
Det är mig alldeles övermäktigt.

Man kan liksom inte andas.
Känslor som så starkt påverkar en fysiskt.
Det gör ont.

Det smärtar mig så att Johanna och Stefan förlorat sin son.
Det värker i mitt hjärta när jag ser Josefin, också hon på väg in i tonåren, att hon har förlorat sin storebror.
Min ilska och sorg att lillebror Simon 4½ inte får ha sin storebror mer.

Någon sade att de bästa tar gud till sig först.
Jag vet inte om det ger mig något svar, eller om det ens får mig att förstå lite mer.
Men han var verkligen en av de bästa. Det var han.

I vårt fönster brinner ljus varje kväll.
Vi tänker på Sebastian och vi tänker på hans familj.
Det finns en ängel nu.

Han är stor, och vi minns honom i ljus.
Den gode, vackre.
Alltid.