Mina storgrabbar är ju hos mormor och morfar.
Åhh, vad jag saknar dem!
Jag vet ju att de har det superkul och badar och har skoj hela dagarna ute i Öregrund, men vad tomt det känns?...
Igårnatt efter en hektisk kväll ute i silververkstaden stod jag såsom varenda kväll ute i hallen och lät tystnaden fylla mina öron.
Efter en liten, liten stund då mina öron vant sig nådde Charlies andetag mitt inre.
Lilleman sover trygg och go i sin säng under sitt lilla täcke.
Inga mer andetag.
(Eftersom jag inte räknar makens snarkande till det ljuvliga som får fylla mina öronsnäckor denna fina stund precis innan läggdags...)
Emil och Joels sängar gapade tomma genom mörkret.
Jag smög in till Charlie. Smekte hans lilla mjuka kind och lät mina läppar snudda vid hans panna.
Lilla vackre unge...
Efter mig på väg till min säng smög kolsvartet på fyra mjuka små tassar.
Sigge bökade ner sig i sin korg intill min säng.
Jag plockade fram spikmattan och lade mig försiktigt tillrätta på den.
Piggarna stack vassa i min rygg och nacke.
Men ack så skönt det är efter en liten stund...
Man kommer till ro så snabbt och det är så avslappnande. Jag minns knappt hur jag steg upp och lade den åt sidan för att somna för natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar