Mina varmaste av tankar till de föräldrar därute som förlorat sitt barn.
I mitt fönster brinner ett ljus ikväll och jag sänder er en varm tanke.
Min bästa kompis trodde att "livet skall vara såhär."
Hon var precis färdig med sin utbildning - min dröm - till Barnmorska.
Då en tidig morgon skall hennes äldste som 13 år och min guddotter 11år cykla till skolan.
De hinner till en korsning. Där möter Sebastian en bil.
Ryggsäcken sitter kvar på hans rygg då min älskade vän kommer fram.
Hennes dotter har ringt och förtvivlat bett dem komma till platsen, 2km från deras hem.
Min väninna ringer mig klockan 14 på dagen.
Innan signalerna från telefonen bröt tystnaden i mitt hem trodde jag fortfarande att livet var som det skulle...
Det blir aldrig mer detsamma.
Älskar dig, Johanna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar